Jag trodde inte det skulle hända men jag har en förmåga att få saker att hända när jag tror… äh skit samma. Så här var det. Jag såg honom vid busshållplatsen, trodde inte han skulle ta samma buss men det gjorde han. Jag satte mig innan honom, på en fyrsitsigplats. Det var mycket folk så jag tog mina saker från platsen bredvid mig. Vem som helst kunde sätta sig där. För en sekund tror jag att kanske, bara kanske kommer han sätta sig bredvid mig. Och det gör han också, i verkligheten. Såna saker händer mig, jag vill att de ska hända och ibland gör de det. Ofta händer det.
Jag borde ha sagt hej direkt när han satte sig så jag hade sluppit våndas hela resan om hur jag skulle starta ett samtal nu. Ju längre vi reste desto svårare blev det.
Det som förvånade mig var att han såg mig. I alla fall så var det så det såg ut som, den andra förklaringen var att det var något väldigt intressant på min sida av fönstret. Han måste ju ha åka den sträckan 10 gånger i veckan så det känns inte så troligt.
Mot slutet av resan började han bita i sitt busskort. Jag hade säkert kunnat starta ett samtal med ”det är nog inte så bra att du biter på busskortet, det kommer gå sönder” . Men det gjorde jag inte.
Han hade basker på sig och det var en ovanligt varm dag så jag hade även kunnat säga ”är det inte varmt med basker?”.
Jag sa ingenting.
Nu hoppas jag att ödet ger mig en andra chans.
J.L.Frick
No comments:
Post a Comment